Arkiv

Affärer i Södra Härene

Det har funnits fyra affärer i Södra Härene.

Broholm
Broholm ligger vid den stora eken som är ett av Södra Härenes kännetecken. Erik Aldéns pappa började bygga affären 1907. Det var meningen att den skulle ligga intill den projekterade järnvägen, ett lönsamt läge för en affär.
Det fanns både affär och ostmejeri på platsen fram till 2:a världskriget. Då beordrade myndigheterna att all konsumtionsmjölk skulle skickas till mejerier i Göteborg.
Affären höll igång på heltid fram till 1969. Därefter hölls den öppen tre timmar om dagen och Erik jobbade utan biträde. 1971 stängdes affären för gott.
När Södra Härene fick en telefonväxel 1934 fanns även den i Broholm, tills den automatiserades 1949. Det var Eriks mamma Maria Aldén som ansvarade för växelstationen under den tiden. Den 14 april 1999 informerade en artikel i Alingsås Tidning att det var 50 år sedan växeln blev automatiserad.Vid den tiden fanns det ett 40-tal abonnenter i bygden. Tidningen intervjuade även Erik och Ingalill Aldén. De berättade att den första telefonen kom till S:a Härene 1890, till Ribbingsberg somhade byggt en egen ledning in till Vårgårda.

Öhrberg
Den här affären startade en tid före Broholm och låg också den vid Härene bro på grund av järnvägsförslagen. Här hade man ett mjölkmejeri som även det fick läggas ned vid 2:a världskriget. Hit kom också Häreneborna och hämtade sin post.

Fötene pensionat
Lilly Johansson i Lundskullen berättar att affären låg vid Fötene Östergård och ägdes av Alma Johansson. Den fanns där på 1920-talet och där såldes det mesta, utom mejerivaror. Där fanns bland annat små söta prydnadssaker och godis. Innan det blev affär hade huset varit pensionat, därav namnet. Almas dotter Signhild Johansson tog så småningom över affären. Den lades ned i mitten av 1960-talet.

Affären i Fötene
Affären startades någon gång på 1800-talet och var samtidigt mejeri. När affärsverksamheten lades ned hade man postkontor dit byborna fick komma och hämta sin post. Han som bodde och arbetade där hette Karl Andersson och han var också fjärdingsman och postutkörare innan det blev självhämtning. Än idag kallas huset ”Poste-Karla” och två av hans söner, Ingvar och Nils Karlsson bor kvar där. Postkontoret lades ned på 1930-talet.

Järnvägshistoria

Det har faktiskt varit på tal ett par gånger att dra järnvägen genom Södra Härene och bygga en station här.

Första gången var på 1850-talet då Västra stambanan skulle anläggas mellan Göteborg och Stockholm. Det var som förslag att den skulle dras genom orterna Vedum, Lekåsa, Södra Härene och ut till Alingsås. Om det förslaget hade gått igenom hade det inte legat några stationer i Vårgårda och Herrljunga och inte heller hade Västgötabanan byggts. Men förslaget gick inte igenom på grund av för höga jordlösen och för att befolkningen i trakten inte var särskilt tillmötesgående.

50 år efter detta kom det förslag igen på att det skulle dras en järnväg genom Södra Härene, fast denna gång inte på statens begäran. Det var de enskilda kommunerna där den ursprungliga banan skulle ha gått som kom med  förslaget. Järnvägen skulle gå mellan Nossebro och Vårgårda och det var disponent Knut Heyman som var den ledande kraften. 1906 ville man bygga en bana Nossebro-Trollhättan. Knut Heyman föreslog att banan inte skulle stanna vid Nossebro utan fortsätta till Vårgårda. Man höll då ett möte i Fåglum för att höra på befolkningens åsikt. Det rådde delade åsikter, Fåglumsborna ville att banan skulle gå genom Fåglum men Åsaka- och Lekåsaborna ville inte betala så mycket som behövdes, så hela förslaget gick i stöpet.

Då ville man istället ha en järnväg från Vårgårda genom Södra Härene med en station vid Hära’ bro och så vidare till Lekåsa och Tumleberg. Banan blev stakad och kostnadsförslaget uppgjort och det verkade som om denna bana skulle bli verklighet. Men medan det arbetet höll på började Trollhätte- och Fåglumsborna åter propagera för en järnväg mellan Vårgårda och Nossebro. Och det så kraftigt att man åter gick över till det förslaget. Nu blev denna bana stakad och också den skulle gå genom Södra Härene. Men nu lade sig Alingsås i. Denna bana var inte till deras fördel och de såg hellre en bana mellan Alingsås och Tumleberg. Detta var den tredje banan som blev stakad genom vår socken på bara några år. Till slut segrade dock banan Vårgårda-Nossebro, men när den skulle byggas satte 1:a världskriget stopp för projektet.

JÄRNVÄGEN

Det har faktiskt varit på tal ett par gånger att dra järnvägen genom Södra Härene och bygga en station här. Första gången var på 1850-talet då västra stambanan skulle anläggas mellan Göteborg och Stockholm. Det var som förslag att den skulle dras genom orterna Vedum, Lekåsa, Södra Härene och ut till Alingsås. Om det förslaget hade gått igenom hade det inte legat några stationer i Vårgårda och Herrljunga och inte heller hade Västgötabanan byggts. Men förslaget gick inte igenom på grund av för höga jordlösen och för att befolkningen i trakten inte var särskilt tillmötesgående.

50 år efter detta kom det förslag igen på att det skulle dras en järnväg genom Södra Härene, fast denna gång inte på statens begäran. Det var de enskilda kommunerna där banan skulle ha gått som ville föra igenom detta förslag. Järnvägen skulle gå mellan Nossebro och Vårgårda och det var disponent Knut Heyman som var den ledande själen. 1906 ville man bygga en bana Nossebro-Trollhättan. Knut Heyman föreslog att banan inte skulle stanna vid Nossebro utan fortsätta till Vårgårda. Man höll då ett möte i Fåglum för att höra på befolkningens åsikt. Delade åsikter rådde, Fåglumsborna ville att banan skulle gå genom Fåglum medans Åsaka- och Lekåsaborna ville inte betala så mycket som behövdes, så hela förslaget gick i stöpet. Nu ville man istället ha en järnväg från Vårgårda genom Södra Härene med en station vid Hära’ bro och så vidare till Lekåsa och Tumleberg. Banan blev stakad och kostnadsförslaget uppgjort och det verkade som om denna banan skulle bli verklighet. Men medan det höll på började Trollhätte- och Fåglumsborna åter propagera för en järnväg mellan Vårgårda och Nossebro. Det så kraftigt att man åter gick över till det förslaget. Nu blev denna bana stakad och också den skulle gå genom Södra Härene. Men nu lade sig Alingsås i. Denna bana var inte till deras fördel och de såg hellre en bana mellan Alingsås och Tumleberg. Detta var den tredje banan som blev stakad genom vår socken på bara några år. Det blev dock banan Vårgårda-Nossebro som segrade, men när den skulle byggas kom 1:a världskriget och satte stopp för alltihop

Den försvunna sjön

I västra delen av Södra Härene ligger Lärkemossen, en mosse som idag är ett naturreservat för att bevara den. Den är väldigt stor med en yta på flera 1000 hektar och den ingår i sex socknar; Södra Härene, Kullings-Skövde, Bergstena, Magra, Åsaka och Fåglum. Mossen är uppdelad i två ungefär lika stora delar utav en bergskedja som löper till halva mossens bredd från östsidan, det vill säga från Södra Härene hållet. På detta viset bildas en smal terräng och där i mossen ligger hemmanet Hagö. Hagö är skiljt från fastlandet från den östra och västra sidan av smala mossremsor, eftersom det högland med skogar, berg och åkerjord, skiljer den mossen åt i en nordlig och en sydlig del. Av namnet förstår man att det förut varit en ö och för en mansålder sedan kunde man på ett berg nere vid mossen hitta järnringar fästa med järnbyglar. Dessa tros ha använts för att ankra båtar i. Nu syns de inte längre eftersom mossen har höjt sig och nu döljer dem.

När skiftet skulle förrättas på Åsaka utmarker i början av 1800-talet frågade lantmätaren efter en sjö som skulle ligga i trakten. ”Här finns ingen sjö” fick han till svar. Men när en karta togs fram från 1600-talet såg man att där visst varit en sjö, men den fanns alltså inte kvar. Av den forna sjön finns idag bara mosse, gungfly och ett smalt vattendrag kvar. Dock är fortfarande stora mängder vatten bundna till mossen, fast långt ned.

Edsveden

Edsveden var en stor park som förr i tiden täckte stora delar av Södra Härene. Redan på 1200-talet står den nämnd och den räknas till en av Sveriges äldsta parker. Då på 1200-talet sträckte sig Edsveden över norra delen av Kullings och Gäsene härad i Älvsborgs län samt södra delen av Laske härad i Skaraborgs län.

På Gustav Vasas tid betecknades den som ”konungens fria park”. Enligt sägnen skall Gustav Vasa, intresserad av att räkna och väga allt som han var, ha beordrat en av sina män att räkna alla träd i parken. Som svar fick han då: ”Likaså omöjligt som det är för ers Majestät att räkna stjärnorna på himmelen, likaså omöjligt är det för mig att räkna alla dessa träd”.

Parken bestod i huvudsak utav ek men också bok fanns i betydande antal. Ekarna var ofantligt stora, det har man kunnat se i gamla stugor i bygden där ekplankorna varit ända upp till 3 alnar (1.2 m) breda. Det berättas att när man skulle såga sådana stammar itu fick man först gräva en grop, en man nere i gropen och en man på stammen med varsin ände på sågen. Det kunde ta en hel mansålder att såga itu en stam sas det.

Än idag finns minnen kvar från riksparken, ett av dem är jätte-eken som står invid E20 ca 100 meter från Södra Härene bro. Den tros vara mellan 600-1000 år, ingen vet exakt. Trots den höga åldern är stammen fortfarande helt frisk och väldigt bred. Det sägs att tre vuxna män inte kan omfamna eken, diametern är ca sex meter. Många tror att denna ek är en av Sveriges största och de kan mycket väl ha rätt för den är verkligen ståtlig. Den är ett fint kulturminne i bygden men den skulle inte ha stått där idag om det inte varit för bland andra Mats Andersson (kallad ”Mats i Hagen”) och kyrkoherden Paul Hedner. Ingalill Aldén berättar att när E3:an (nuvarande E20) skulle byggas om i mitten av 1960-talet tänkte de dra vägen där eken står, för det var det billigaste alternativet. Då blev det uppror i bygden och ovanstående män reste till länsstyrelsen i Vänersborg för att rädda den älskade eken. De fick sin vilja igenom som tur är och räddade eken.

Ett tiotal meter från jätte-eken står ”tremilastenen”. Därpå kan läsas: ”Parken Edsweden ähr 24 mihl långh och 14 mihl bred Anno 1695”. Visserligen var parken milsvid men inte riktigt så stor som det står på stenen. Det står nämligen mätt i gamla skogsmil, vilket motsvarar ungefär en nutida halv svensk mil. På vissa ställen kallade man Edsveden för ”tremilamörkret” och det var antagligen därifrån stenen fått sitt namn. Liknande stenar finns i Hudene, Källunga, Hällestad och Larv.

Ännu på 1700-talet var Edsveden mycket tät och det sägs att armstarka ungdomar kunde gå armgång från träd till träd upp till en halv mil utan att ha nuddat marken. Djur fanns det gott om i skogen; hjortat, älgar och rådjur men också vargar och lodjur. De senare var till stort förtret för befolkningen som bodde nära skogen, särskilt i början av 1800-talet. För att bli av med dessa odjur och samtidigt skaffa mer och bättre bete åt sin boskap så började de bränna upp skogen. Detta tillsammans med annan avverkning, bland annat hade staten rätt att avverka ekarna för skeppsbygge, förvandlade stora delar av den forna parken till kala ödemarker på bara ett århundrade. Jätte-eken hade tur där med, berättar Erik Aldén, för dess stam var alldeles för krokig för att kunna användas till skeppsbygge.

Blandade fornfynd

Det har hittats många lösa fornfynd i Södra Härene, till exempel ett hundratal stenyxor, pilspetsar och flintadolkar, två svärdklingor i brons och ett bronscelt.

1834 hittade dåvarande ägaren till Härene Mellomgård två så kallade hängkärl och en bältesbuckla av brons i Ekensåsens mosse, dessa fynd sägs vara de vackraste bronsfynden som gjorts i Södra Härene.

Det mest unika fyndet hittades dock utav lantbrukaren Joel Johansson, Härene Nordgård. Det han fann var en dubbelring av brons, sammanhållen av ett vackert utristat band och två miniatyr dryckeshorn. På Göteborgs museum har sakkunniga sagt att den är en så kallad fostbrödralagsring, 800-900 år gammal och med endast en motsvarighet i Sverige vad man vet. Joel Johansson hittade även pärlor av glas och bärnsten från stenåldern.

Vid den sista av åsänkningarna påfann man några kanoter av urholkade ekstockar, en av dem välbevarad med snidad bakstam. Denna överlämnades till Västergötlands fornminnesförening och en av de andra kanoterna förvaras i gamla kyrkans bårhus.

Järnålder

Stora Lundskullen är den plats med största samlingen järnålderslämningar i Södra Härene. Den sydliga slutningen är täckt av gravhögar, 22 stycken och det finns dessutom ett 40-tal bautastenar samt två domarringar på kullen och troligen har människor begravts här under hela järnåldern. Stora Lundskullen är en av Västergötlands största gravplatser från forntiden.

På Fötene Nordgårds skogsmark, nuvarande Björkelund, kan man finna minst 10 gravhögar och många lösa föremål. Detta kan tyda på att här legat en boplats.

Under järnåldern förändrades samhället; klimatet blev kallare, det blev fler människor och därmed fler munnar att mätta och utsugna betesmarker. Man flyttade nu ihop i större byar och Lundskullen var antagligen en bys gravplats genom flera generationer. Åkrar och ängar hägnades in och man började stalla in boskapen på vintern och tog tillvara på gödseln. Tidigare hade boskapen strövat fritt.

Bronsåldern

Det finns många fasta fornlämningar i Södra Härene från denna tidsepok, särskilt på Sättebergskullen, en skogsklädd höjd som sträcker sig mellan Härene Nordgården och Mellomgården.

På kullens krön ligger tre ättehögar i rad vilka sannolikt härstammar från bronsåldern. Där Sättebergskullen slutar med ett brant berg vid Mellomgården är den översållad med fotsulor och älvkvarnar (skålgropar). Älvkvarnarna är över 300 i antalet och därmed den största förekomsten i Västergötland, och fotsulorna 54, varav 32 är parvis. Inte långt ifrån kullen på Nordgårdens ägor finns ett altarlikt stenblock med 11 älvkvarnar.

Älvkvarnarna förekommer ofta i anslutning till hällristningar från bronsåldern och är svårtolkade fornlämningar. De är runda gropar som huggits ut i sten och på senare tid har de använts för att offra till älvor vid sjukdom, därav namnet.

Säkra bronsåldersrösen finns på flera ställen.

Hällkistorna i Södra Härene

Det finns fyra hällkistor i socknen, en vid Ingemarstorp, två på Stora Lundskullen och en på Jättakullen, mittemot kyrkan på andra sidan E20. Alla är från yngre stenålderns slut och därmed de äldsta fornlämningarna. Tiden omkring 1800-1500 f.Kr brukar kallas för ”hällkisttiden”. Man vet att det funnits åtminstone en hällkista till som skall ha legat ett 50-tal meter nordväst om bron vid Kivenäbbsbäcken. Den grävdes ut 1950 innan den hann förstöras helt på grund av grustäkt.

Om man går ner i min [Magdalenas] mormor och morfars – Ingrid och Samuel Hermansson – jordkällare kan man se att taket består utav stora flata stenblock. Man tror dessa är tagna från en hällkista för länge sedan när källaren byggdes och den skall ha legat där det nu är en grushåla vid gården.

Av dem som är bevarade är den vid Ingermarstorp värst åtgången, de på Stora Lundskullen är lite bättre bevarade och av ovanligt stora mått. Den ena är 10.4 meter lång och 2.4 meter bred, den andra något mindre med ca 9 längd. Rekordet har den på Jättakullen, som är den största i hela Norden och mäter på längden 14 meter och på bredden 2.6-3 meter. Det är inte konstigt att den kallas Jättakullen med tanke på de enorma stenblock hällkistan är byggd av. Den är också den bäst bevarade i socknen, antas ha haft tre rum och har två takhällar i behåll, den ena med fyra älvkvarnar som dateras till bronsåldern. Hällkistan ligger högt belägen så att den syns vida omkring, den byggdes så för att ära de döda.

[photopress:Blandat_2009_408.jpg,full,centered]

Hällkistorna berättar att det funnits människor här på den tiden, men arkeologerna har inte hittat några rester av boplatser i trakten. Man vet att mäniskorna under denna period flyttade in i de djupa skogarna, där de röjde mark åt sig och sina boskap och på så vis blev landskapet allt öppnare. Man tror att människorna här bodde på ensamma gårdar långt ifrån varandra. Man kan genom att studera deras gravar få veta lite om deras tro och gemenskap. Jättekullens hällkista har inte blivit undersökt men som nämnts tidigare har en annan hällkista i socknen det. De trodde till exempel på liv efter döden, eftersom de hade saker med sig i graven.

När man 1950 grävde ut hällkistan i Ingemarstorp fann man mycket intressant; bland annat 16 flinta dolkar, smycken i form av skifferhängen och pil- och sputspetsar. En av pilspetsarna var hela 17,5 cm lång och gjord av skiffer, vilket är ett ovanligt material på spetsar hittade i hällkistor. Man lyckades också fastställa 40 stycken lerkärl av en mängd skärvor. Dessa var fyllda med mat vid begravningen som den döde skulle ha med sig till dödsriket, precis som vapnen och smyckena. Man påträffade både brända och obrända skelett från minst sex personer, vilket visar på att denna hällkista använts som gravplats länge under yngre stenåldern, kanske också en bit in på bronsåldern då man började bränna sina döda mer och mer. Fynden härifrån bevaras på Borås museum.

Magdalenas specialarbete

Magdalena Svensson

Magdalena Svensson

Idag inleds en ny serie inlägg på hemsidan.

För 10 år sedan när Magdalena Svensson var elev på Alströmergymnasiet i Alingsås skrev hon ett specialarbete om Södra Härene. Det var ett omfångsrikt arbete med mycket information om socknen och dess historia. Det har stått sig väl över åren och den mesta informationen känns fortfarande intressant och aktuell.

Det är min avsikt att under de kommande månaderna publicera merparten av Magdalenas arbete som inlägg på hemsidan. När denna publicering är klar kommer specialarbetet i sin helhet göras tillgängligt för nedladdning.

Jag hoppas att besökarna på hemsidan i likhet med mig kommer att tycka att det är givande läsning. Jag vill också rikta ett stort tack till Magdalena som har ställt sitt arbete till förfogande.

Södra Härene från ovan

Under 1950-talet var det populärt med flygfotografering av hus och gårdar. Bilderna var tänkta att användas som tavlor att hänga på väggen. Cirka 80 procent av bilderna blev dock aldrig sålda. I årtionden har negativen legat glömda på en vind. Nu har bilderna digitaliserats och är tillgängliga via Internet [källa: nättidningen Rötter]. Det är företaget Flygfotohistoria som står för denna kulturgärning.

Största delen utgörs av ett arkiv från tiden mellan 1950 och 1957. Det är bilder på enstaka lantgårdar, från slott till koja. Men också villor, småindustrier, kyrkor, handelsbodar och en och annan järnvägsmiljö. Allt är flygfoton och i svartvitt. Om du hittar ”din” gård har du möjlighet att beställa bilder av den – som enstaka kort eller kanske till och med som en tavla att hänga ovanför finsoffan.

Här och här finns bilder från Södra Härene. Det kan också finnas bilder från Södra Härene på en del andra rullar, se förklaring hos Flygfotohistoria.